En Andlig Resa

Varmt Välkommen till min blogg!

Eftersom jag tycker om att skriva så har jag bestämt mig för att öppna en blogg på min hemsida. Här kommer jag att skriva om min resa genom livet, om min personliga - och andliga utveckling.



                                                Ödmjukhet, Empati, Humor och Tålamod är mina ledord, varje ord har stor betydelse för mig, dessa ord är vägledande för mig, både i mitt arbete och i mitt privatliv. 


Min resa börjar så klart med min födelse, eller började den redan före?

Jag föddes 1959, när jag kom till världen så fanns där en storasyster (2 år äldre än mig), min finska pappa och min svenska mamma. Min mamma fanns hemma med oss tills jag började i skolan, då började hon arbeta, min pappa arbetade 5-skift på fabriken.

Mina farföräldrar bodde i Finland och min morföräldrar bodde inte så långt ifrån oss. Så gott som varje sommar från det att jag var 9 månader så åkte vi till Finland, min farmor har varit otroligt betydelsefull för mig och det är hon fortfarande från sin himmel. Hon är verkligen min idol, jag har aldrig träffat någon och kommer förmodligen heller aldrig att träffa någon med så varmt och kärleksfullt hjärta. 

Mina morföräldrar träffade jag/vi oftare eftersom dom bodde så nära. Jag tyckte väldigt mycket om min morfar, han var snäll och rolig och han berättade spännande historier. Tyvärr så dog min morfar (även mormor) när jag var liten. Han bodde hemma hos oss sin sista tid i livet och jag förstår att hela den situationen var påfrestande för min föräldrar. Vi bodde i en tvårummare, där morfar bodde i vardagsrummet vilket innebar att min syster och jag antingen fick vistas i köket eller det gemensamma sovrummet. Morfar dog hemma hos oss under julhelgen 1965 och jag var 6 år. Jag minns att det blev lite av ett kaos hemma, det kom människor som jag aldrig hade sett förut, min syster och jag fick gå hem till någon tant under tiden som morfar hämtades av begravningsbyrån. 

Jag blev väldigt ledsen över att inte morfar fanns kvar hemma hos oss, mamma sa att han hade "flyttat" till himlen. Jag minns inte hur jag tänkte om döden då, men jag tyckte att det var konstigt att jag aldrig mer skulle få träffa min roliga och snälla morfar. 

Det går ungefär ett år efter morfars död och livet fortsätter. En dag när jag sitter i min säng och leker med klippdockor, (för er som är yngre och läser detta så kan ni googla på klippdockor) så kommer min morfar. Han står där framför sängen, han ser glad ut och han vinkar till mig. Jag minns inte om han sa något, men jag minns att jag blev väldigt glad av att se honom. Han såg lugn, snäll och glad ut och han stannade kvar en liten stund innan han gick. Och när han gick, så gick han rakt genom väggen och det var något som jag minns att jag verkligen, verkligen tyckte var märkligt! Att han kom trots att han var död var inget jag upplevde som något konstigt men ingen kan ju gå rakt igenom en vägg!

Jag rusade ut till mamma som befann sig i köket, jag var så ivrig och glad att få berätta detta för henne. Så jag ropade till henne - Morfar var i mitt rum! Morfar hälsade på mig! Mamma tittade på mig och sa - Morfar bor i himlen, han är död så han kan inte hälsa på dig. Jag minns att jag blev väldigt arg, jag höjde min röst och skrek att han visst var och hälsade på mig och sen gick han genom väggen. Min mamma och jag var lika envisa och när hon sa att jag hade så livlig fantasi och hade hittat på detta, ja då var gränsen nådd för min del så jag skrek till mamma att hon skulle ge mig telefonnumret till himlen så skulle morfar själv få berätta för henne att han Visst hade hälsat på mig! 

Tyvärr så fanns det visst ingen telefon i himlen, inte enligt mamma i alla fall!

Mötet med min morfar var mitt första möte (som jag minns) med någon som gått över till andra sidan, sedan dess har jag upplevt många, många fler möten och ni kommer att få ta del av flera sådana möten och mina tankar kring det.
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Bloggarkiv