Redan efter mitt första möte med min avlidna morfar så fick jag en känsla av att jag skulle uppleva fler möten med honom.
Min upplevelse av detta var att det inte var så konstigt att morfar hälsade på mig, men mammas reaktion fick mig att tvivla på det jag hade upplevt. Och hennes ord om att jag hade livlig fantasi fick mig också att tvivla.

Var det så att jag hade hittat på alltihop? Eller?

När jag gick i årskurs 3 hade jag blivit kompis med en ny tjej i klassen, hon kom från Skåne (eller Småland).
Det var en pigg, glad och snäll tjej. Vi bodde inte så långt ifrån varandra och jag följde med henne hem ibland och lekte. 

Vi hade haft samma fröken från årskurs 1-3 men nu skulle vi få en annan lärare och alla tjejer var ledsna på skolavslutningen eftersom vi tyckte om våran fröken väldigt mycket.
Så många av oss grät, och när min nya kompis grät hejdlöst försökte jag att trösta henne genom att säga att vi säkert skulle få en bra lärare i årskurs 4 också. Hon berättade då för mig att hon grät för att hon hade sådan huvudvärk, så jag hämtade fröken som i sin tur kontaktade föräldrarna som kom och hämtade henne.

Vi andra avslutade dagen med att säga hejdå till vår kära fröken och vi gick ”hem” på sommarlov.

Jag minns inte riktigt hur länge vi hade haft sommarlov, kanske ett par veckor när telefonen ringde och mamma svarade.
Jag lyssnade på samtalet och hörde att mammas röst förändrades, hon lät väldigt allvarsam. Efter en stund så gav mamma luren till mig och sa att det var fröken. Jag förstod ingenting, varför skulle fröken ringa till mig? Jag hade ju sommarlov.

Fröken berättade då att min nya vän, min kompis, hade dött. Jag tyckte att det lät väldigt märkligt och jag hade svårt att förstå och tro på det fröken sa. Hon berättade att det skulle bli begravning och att hon ringde till alla i klassen för att berätta och för att fråga om vi ville gå på begravningen. Det var ett minst sagt omtumlande och ledsamt samtal!

Jag pratade med mamma om begravningen och mamma sa att jag fick bestämma själv om jag ville gå eller inte.
Jag bestämde mig för att gå, alla i klassen hade fattat samma beslut.

Jag tror inte att jag förstod riktigt, inte ens när jag var i kyrkan när jag såg den lilla kistan.

När jag såg hennes föräldrar såg dom så gamla och ledsna ut, hennes lillebror hade svårt att sitta still i kyrkan och hennes äldre bror såg väldigt ledsen ut.

Själv kunde jag inte förstå att en tjej som var lika gammal som mig, hade dött, det var väl ändå bara gamla människor som dog!?
Jag minns begravningen som mörk, tung och väldigt sorgsen.

När det gått en tid in på sommarlovet så satt jag ute på en trapp och tänkte väl på allt och ingenting, plötsligt såg jag ett starkt ljus och ur detta ljus kom min kompis, min fina kompis som nyligen hade åkt till morfars himmel. Hon var så vacker, hon log och såg så lycklig ut, efter en stund försvann hon i ljuset.

Jag blev både glad och ledsen på samma gång, glad för att hon såg så lycklig ut men ledsen för att hon försvann lika fort. 

Jag berättade återigen för min mamma om den märkliga påhälsningen jag fick och mamma hade samma svar som tidigare. Det var min fantasi, hon sa att min vän, precis som min morfar var i himlen och dom kunde inte hälsa på mig. Men någonstans inom mig så visste jag, att det jag upplevde inte var min fantasi utan det var verkliga och sanna möten. 

Morfar och min vän kom och hälsade på mig vid flera tillfällen men då valde jag att inte berätta något, för någon.
Mamma skulle säga samma sak igen och eftersom jag heller aldrig hade hört någon annan kompis prata om något liknande så bestämde jag mig för att hålla tyst. Det fanns ju en stor risk för att få en ”knäppstämpel” och det ville jag verkligen inte ha! 








 

Läs hela inlägget »

Varmt Välkommen till min blogg!

Eftersom jag tycker om att skriva så har jag bestämt mig för att öppna en blogg på min hemsida. Här kommer jag att skriva om min resa genom livet, om min personliga - och andliga utveckling.



                                                Ödmjukhet, Empati, Humor och Tålamod är mina ledord, varje ord har stor betydelse för mig, dessa ord är vägledande för mig, både i mitt arbete och i mitt privatliv. 


Min resa börjar så klart med min födelse, eller började den redan före?

Jag föddes 1959, när jag kom till världen så fanns där en storasyster (2 år äldre än mig), min finska pappa och min svenska mamma. Min mamma fanns hemma med oss tills jag började i skolan, då började hon arbeta, min pappa arbetade 5-skift på fabriken.

Mina farföräldrar bodde i Finland och min morföräldrar bodde inte så långt ifrån oss. Så gott som varje sommar från det att jag var 9 månader så åkte vi till Finland, min farmor har varit otroligt betydelsefull för mig och det är hon fortfarande från sin himmel. Hon är verkligen min idol, jag har aldrig träffat någon och kommer förmodligen heller aldrig att träffa någon med så varmt och kärleksfullt hjärta. 

Mina morföräldrar träffade jag/vi oftare eftersom dom bodde så nära. Jag tyckte väldigt mycket om min morfar, han var snäll och rolig och han berättade spännande historier. Tyvärr så dog min morfar (även mormor) när jag var liten. Han bodde hemma hos oss sin sista tid i livet och jag förstår att hela den situationen var påfrestande för min föräldrar. Vi bodde i en tvårummare, där morfar bodde i vardagsrummet vilket innebar att min syster och jag antingen fick vistas i köket eller det gemensamma sovrummet. Morfar dog hemma hos oss under julhelgen 1965 och jag var 6 år. Jag minns att det blev lite av ett kaos hemma, det kom människor som jag aldrig hade sett förut, min syster och jag fick gå hem till någon tant under tiden som morfar hämtades av begravningsbyrån. 

Jag blev väldigt ledsen över att inte morfar fanns kvar hemma hos oss, mamma sa att han hade "flyttat" till himlen. Jag minns inte hur jag tänkte om döden då, men jag tyckte att det var konstigt att jag aldrig mer skulle få träffa min roliga och snälla morfar. 

Det går ungefär ett år efter morfars död och livet fortsätter. En dag när jag sitter i min säng och leker med klippdockor, (för er som är yngre och läser detta så kan ni googla på klippdockor) så kommer min morfar. Han står där framför sängen, han ser glad ut och han vinkar till mig. Jag minns inte om han sa något, men jag minns att jag blev väldigt glad av att se honom. Han såg lugn, snäll och glad ut och han stannade kvar en liten stund innan han gick. Och när han gick, så gick han rakt genom väggen och det var något som jag minns att jag verkligen, verkligen tyckte var märkligt! Att han kom trots att han var död var inget jag upplevde som något konstigt men ingen kan ju gå rakt igenom en vägg!

Jag rusade ut till mamma som befann sig i köket, jag var så ivrig och glad att få berätta detta för henne. Så jag ropade till henne - Morfar var i mitt rum! Morfar hälsade på mig! Mamma tittade på mig och sa - Morfar bor i himlen, han är död så han kan inte hälsa på dig. Jag minns att jag blev väldigt arg, jag höjde min röst och skrek att han visst var och hälsade på mig och sen gick han genom väggen. Min mamma och jag var lika envisa och när hon sa att jag hade så livlig fantasi och hade hittat på detta, ja då var gränsen nådd för min del så jag skrek till mamma att hon skulle ge mig telefonnumret till himlen så skulle morfar själv få berätta för henne att han Visst hade hälsat på mig! 

Tyvärr så fanns det visst ingen telefon i himlen, inte enligt mamma i alla fall!

Mötet med min morfar var mitt första möte (som jag minns) med någon som gått över till andra sidan, sedan dess har jag upplevt många, många fler möten och ni kommer att få ta del av flera sådana möten och mina tankar kring det.
 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Arkiv