2020

Redan efter mitt första möte med min avlidna morfar så fick jag en känsla av att jag skulle uppleva fler möten med honom.
Min upplevelse av detta var att det inte var så konstigt att morfar hälsade på mig, men mammas reaktion fick mig att tvivla på det jag hade upplevt. Och hennes ord om att jag hade livlig fantasi fick mig också att tvivla.

Var det så att jag hade hittat på alltihop? Eller?

När jag gick i årskurs 3 hade jag blivit kompis med en ny tjej i klassen, hon kom från Skåne (eller Småland).
Det var en pigg, glad och snäll tjej. Vi bodde inte så långt ifrån varandra och jag följde med henne hem ibland och lekte. 

Vi hade haft samma fröken från årskurs 1-3 men nu skulle vi få en annan lärare och alla tjejer var ledsna på skolavslutningen eftersom vi tyckte om våran fröken väldigt mycket.
Så många av oss grät, och när min nya kompis grät hejdlöst försökte jag att trösta henne genom att säga att vi säkert skulle få en bra lärare i årskurs 4 också. Hon berättade då för mig att hon grät för att hon hade sådan huvudvärk, så jag hämtade fröken som i sin tur kontaktade föräldrarna som kom och hämtade henne.

Vi andra avslutade dagen med att säga hejdå till vår kära fröken och vi gick ”hem” på sommarlov.

Jag minns inte riktigt hur länge vi hade haft sommarlov, kanske ett par veckor när telefonen ringde och mamma svarade.
Jag lyssnade på samtalet och hörde att mammas röst förändrades, hon lät väldigt allvarsam. Efter en stund så gav mamma luren till mig och sa att det var fröken. Jag förstod ingenting, varför skulle fröken ringa till mig? Jag hade ju sommarlov.

Fröken berättade då att min nya vän, min kompis, hade dött. Jag tyckte att det lät väldigt märkligt och jag hade svårt att förstå och tro på det fröken sa. Hon berättade att det skulle bli begravning och att hon ringde till alla i klassen för att berätta och för att fråga om vi ville gå på begravningen. Det var ett minst sagt omtumlande och ledsamt samtal!

Jag pratade med mamma om begravningen och mamma sa att jag fick bestämma själv om jag ville gå eller inte.
Jag bestämde mig för att gå, alla i klassen hade fattat samma beslut.

Jag tror inte att jag förstod riktigt, inte ens när jag var i kyrkan när jag såg den lilla kistan.

När jag såg hennes föräldrar såg dom så gamla och ledsna ut, hennes lillebror hade svårt att sitta still i kyrkan och hennes äldre bror såg väldigt ledsen ut.

Själv kunde jag inte förstå att en tjej som var lika gammal som mig, hade dött, det var väl ändå bara gamla människor som dog!?
Jag minns begravningen som mörk, tung och väldigt sorgsen.

När det gått en tid in på sommarlovet så satt jag ute på en trapp och tänkte väl på allt och ingenting, plötsligt såg jag ett starkt ljus och ur detta ljus kom min kompis, min fina kompis som nyligen hade åkt till morfars himmel. Hon var så vacker, hon log och såg så lycklig ut, efter en stund försvann hon i ljuset.

Jag blev både glad och ledsen på samma gång, glad för att hon såg så lycklig ut men ledsen för att hon försvann lika fort. 

Jag berättade återigen för min mamma om den märkliga påhälsningen jag fick och mamma hade samma svar som tidigare. Det var min fantasi, hon sa att min vän, precis som min morfar var i himlen och dom kunde inte hälsa på mig. Men någonstans inom mig så visste jag, att det jag upplevde inte var min fantasi utan det var verkliga och sanna möten. 

Morfar och min vän kom och hälsade på mig vid flera tillfällen men då valde jag att inte berätta något, för någon.
Mamma skulle säga samma sak igen och eftersom jag heller aldrig hade hört någon annan kompis prata om något liknande så bestämde jag mig för att hålla tyst. Det fanns ju en stor risk för att få en ”knäppstämpel” och det ville jag verkligen inte ha! 








 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Arkiv